Har varit ett par jobbiga dagar här men det värsta för mig är "över". Jag hade en sån oro i magen inför när småbarnen skulle få veta det.. Dem hade förlorat sin mamma men var helt ovetandes om det. Men som tur var tog dem det bra, dem vet att döden inte är farligt, att mamma mår bra som slipper vara sjuk och att mamma finns med dem hela tiden i alla fall. Jag är så himla stolt över mina syskon! Jag är glad som valde att följa med då dem skulle få reda på det & gå och kolla på deras mamma, jag är glad över att jag fanns för dem denna jobbiga dag. Fast det är ju såklart många jobbiga dagar kvar för oss men så länge man försöker att leva på som vanligt så underlättar det, i alla fall för mig. Jag bearbetar sorgen genom att prata om det som har hänt och försöka leva som jag gjort tidigare. Men jag tror att det blir lättare med tiden, typ efter begravningen då man har tagit farväl på riktigt.

Jag är hemskt ledsen för att deras mamma & min låtsasmamma (pappa& hon separerade för två år sen) dog. Jag tänker på det flera gånger om dan och har gråten i halsen ofta men det känns bättre för mig nu efter att småbarnen fått veta det.

Jag tänkte också berätta för er att jag & mina syskon (de två minsta) har en speciellt band mellan oss, det är inte bara som vanliga syskon. Mina syskon har själva sagt att dem ser mig som en utav deras mammor, fast dem vet att jag inte är det. Jag blir glad av att höra det från dem för då vet jag att dem känner trygghet med mig också.